Äter chokladpudding och döper om ungen till utbrytarvaranen. 

Nu kommer ju ungen tro att den gillar elfsborg! Vad har jag gjort. En hel dag av elfsborgsklackens låt. Och bebisen gillart. Herregud. Jag är inte en ansvarsfull förälder.

Så sjukt sugen på popcorn. Så sjukt sugen på vatten med lite smak. Har nog druckit flera liter idag. Med lite citron i, lite hallon, lite vad som helst. Längtar efter klockan nio. Igår fick jag känna värsta sparken med min hand. Så kände jag en till och började skratta. Då blev hen sur och slutade. Så sjukt lättretad. Kan ju också ha skrattat så den flyttade sig och jag inte kunde känna den sparka. Så kan det ju vara.

21 dagar kvar tills halva tiden har gått. Jag vill äta kött hela tiden. Och dricka vätskan i pizzasalladen. Äta ohälsosamma mängder oliver och creme fraise. Jag gråter för allting och orkar inte tvätta. Jag oroar mig för allting. Jag har bara köpt ett par strumpor till bebisen. Som om det är nog. Äsch. Det är långt kvar. Jag tänker mycket på att det är roligt. Börjar planera semestern och att gå ner i arbetstid. Förbereda för hösten. Allting kommer lösa sig. Jag har gott om tid. Nu kan det nog vara dags med lite mer middagsmat. Visst att man "inte ska äta mer än vanligt" när man är gravid. Men nu, tre kilo lättare tror jag mer på att äta det jag är sugen på än hålla mig till någon himla norm i ätande. Som sagt. Snart halva tiden och minus tre kilo. Synd bara att jag inte är sugen på kakor. Bakelser liksom. Tänk vad härligt. Men nej, min bebis vill ha kött. Jag vill vara vegetarian. Så kan det gå. Jag börjar faktiskt så smått att gilla hen. Hen som får min mage att bubbla som om jag hade en kastrull kokande vatten i mig. Så är det bara bebisen som springer runt i livmodern. Hela jag bubblar.

Alltså. Bebisen ska nu vara 20 cm lång. Och väga runt 280 gram. Den ska alltså växa 1,5* på längden och typ 12,5* på bredden. Vad är det för konstig pinne jag har i min mage? En pinne som springer runt runt så fort jag vilar. Livmodern är som en handboll nu. Helt plötsligt ploppade den fram så jag kunde känna den. Under naveln. Väldigt tufft. Väääldigt tufft.

Två kvällar i rad har bebisen sprungit runt runt runt i magen. Det känns som att hela världen rör sig. Det är så tufft. Lille bebisen. Nu vet jag att du är där.

Idag vill jag ha popcorn doppade i gräddfil. Det regnar. Jobbet håller på att krascha och reda upp sig på samma gång. Jag ser fram mot hösten. Och våren. Mot att få hälsa på ibland och bara göra roliga saker. Blir roligt med bebisen också. Känns härligt att det äntligen känns spännande.

29 dagar kvar till halvtid och helt plötsligt känns det inte lika illa längre. Inte alls faktiskt. Andra dagen helt utan illamåendekänslor och jag älskar mat. Ansiktsfärgen har gått från vit till grön och tillbaka till något som kan räknas som normal vinterhy. Jag är påväg tillbaka. Vaknade i natt av att magen ploppade ut. Det är fortfarande inte en synbar mage. Men en kännbar. Nu vet jag på riktigt att den är där. Nu börjar jag tycka att det är spännande.

Jag har ätit en hel frukost! Jag har inte spytt upp den! Det är ju helt spännande! Kanske mitt liv är på väg tillbaka? Visst jag spydde när jag duschade men ändå! Då hade jag bara ätit en liten frukost. Spy när jag duschar får jag nog leva med ett tag. Är glad bara jag får äta mat och behålla den. Har gått ner nästan tre kilo nu. Om man räknar med att bebisen och allt som har med bebisen att göra nu väger ett kilo har jag gått ner fyra kilo. Vet inte om det är konstigt eller inte. "Alla graviditeter är olika".

Jaha. Då är det alltså hyperemesis jag har. Schysst att veta varför jag mår som jag gör. Men det är ändå tråkigt. Jag vill må bra. Vill göra ett bra jobb på jobbet och fixa saker. Allt jag kan tänka är att jag mår illa. Att allt luktar illa. Att allting smakar äckligt! Det suger. Bebisen. Parasiten. Hoppas du mår bra. Såg ett program igår om att mamman kan känna av bebisens personlighet redan i magen. Min bebis är otroligt envis och tror den vet bäst. Vad har jag gett mig in på?

Nu är det mest hormoner som är i vägen. Överallt är dom. Irrar runt och gör att jag börjar gråta för vad som helst. Väldigt irriterande. Jag får ångest över att jag inte känner dig. Att jag inte vet vem du är. Du är ju en individ. Men jag vet inte något om vem. Vem är du?

Varm choklad smakar som stekta kantareller. Potatismos smakar som maizenagröt. Pizzadegsbröd smakar stall... Det luktar fruktansvärt illa i mitt vardagsrum. Som om tjugo skunkar och tre elefanter dött bakom soffan... Men ingen annan känner lukten. Hormoner är inte att leka med. Jag blir så trött. Jag tänker att jag är sugen på något och sen när jag biter i det smakar det helt annorlunda. Inte alls som det jag längtade efter.

Imorgon är det 100 dagar sen bebisen påbörjades. 89 om man räknar från när den blev till. 178 dagar kvar innan den ska komma ut. Inte ens halvvägs. Det är alldeles oöverskådlig tid.

Bebis bebis vad håller du på med??? Jag kan inte sova och jag kan inte äta. Är det inte meningen att det är nu jag ska samla krafter till sen när du kommer ut och ska äta varannan/var tredje timma hela dygnet? Kan jag inte bara få sova en natt? Eller äta något? Jag är trött på knäckebröd nu. Jag vill äta något annat. Snälla. Jag krymper. Inte väger jag mer, snarare mindre. Och du växer. Det har jag sett. Jag har till och med känt dig. Som en liten fisk. Lilla parasit. Bebis parasiten.

Hans Winge. Min absoluta favorit målvakt. Det finns ingen bättre och han blir bara bättre hela tiden. Väggen, legenden, finaste Winge. Vann målvaktskampen mot den mycket mer etablerade och jobbiga målvakten i Ystad. Så fint. En så spännande match. Jag är glad.

Trodde det var slut på illamåendet och spyandet. Så fel jag hade. Spyr och mår mer illa än någonsin. Ännu värre de här konstiga känslorna i magen. Så sjukt irriterande. Jag vill helst lämna magen hemma. Är det färdigt snart? 12 av 40. Mer än en fjärdedel. Alldeles för lite. Jag tycker inte det är roligt längre.

Jag såg bebisen idag. Den sprattlade med armarna och hjärtat dunkade. Overkligt. Fortfarande. Jag trodde det hela skulle bli självklart när jag fick se den. Men hur kan den vara inne i mig? Jag förstår det fortfarande inte. Illamåendet är inte tillräckligt. Inte bilden jag nu kan hänga upp på min vägg heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men där är den. Här är den. I min livmoder med en jättelång navelsträng. 37 mm så stor är min viftande bebis. Min bebis. Bara min. Den är så söt. Och tänk vad duktig den är. Som kan vifta med armarna.

Den andra drömmen var att jag träffade en gammal vän och gick ut som vanligt. Vi hamnade på en bar där alla hade cowboyhattar och de minsta ölen var enlitersflaskor. Jag drack två och sen kom jag på att jag var gravid. Men jag hade ju bara druckit två av deras minsta starköl så det gjorde nog inget...